Ok, då kör vi. I ett led av att komma vidare i livet så är det då dags att outa sig öppet om vad som har skett i mitt liv. Dom som känner mig vet att min mamma gíck bort för 3 år sen, ja det är faktiskt på onsdag som vi nåddes av beskedet att hon skulle dö inom en snar framtid. Inget kul minne att ha varje Lucia.

I alla fall mamma fick en dödlig cancer som tog henne ifrån oss alldeles för tidigt. Jag hann inte med mig själv under denna tiden, inte varit mamma själv så länge samtidigt som man skulle tackla detta. Jag glömde av mig själv tidigt, har alltid varit sån, och kommer jobba på att inte vara det så mycket. När mamma gick bort fokuserade jag på att alla andra skulle må bra, inte jag.

Jag dolde min sorg, min ilska och allt för mig själv. Och dom få gångerna jag visade att jag var ledsen, arg och inte jag, ja då valde många att vända mig ryggen istället och gör så än idag. Mycket energitjuvar men rensningen av dom kommer sen.

Försökte få hjälp av vården, men fick rådet att vänd dig till dina vänner, ha vilka jävla vänner??

Så istället dålde jag ännu mer att jag var nere, även för min man och min familj. Istället så tog jag lån, och skulle bara handla lite grejer, vad för nåt minns jag inte men jag började med lite smålån...sen blev det ett till och ett till och ett till, tills det blev att jag tog ett stort för att kunna samla dom. Men nä det gjorde jag inte, jag hade ju massa pengar så jag spenderade större delen istället på saker jag inte hade råd med. Visst jag jobbade och lyckades på många plan så jag kunde låna ut till andra. Men insåg inte själv att det inte går. Och då hade jag satt mig med ganska mycket lån, mer än många nånsin kommer ha...

Sen kom detta året, 2017. Jag vände och vred på varenda krona. Sökte lån titt som tätt. Men tillslut gick det inte mer. Efter semestern i år så började jag bli riktigt stressad över denna situation. Samtidigt försökte jag gå ner i vikt samt träna...inget av detta funkade. Ständigt ont i huvudet, sov jättedåligt, trött, irreterad för ingenting, ont i magen och varje räkning som kom gömde jag. Tillslut insåg jag att detta går inte..det går verkligen inte.

Så jag kom ut...under hela denna tiden som jag har levt som jag gjort, har jag dolt min stora hemlighet för min familj och min man. Jag tog mod till mig och berättade för alla. Min man blev självklart oerhört besviken och arg på sig själv som inte sett nåt. Min bror och pappa mest chockade.

Nu har jag levt ett tag med att företag jagar mig, vill ha sina pengar. Har löst det hela tiden, men nu är det på gränsen till att det går riktigt illa..kronofogden är och stampar kan man säga. MEN

Jag gjorde ett sista försök att få hjälp, och i veckan som var fick jag beskedet att det gick igenom, med lite hjälp.

Så jag kan börja andas och fokusera på mig, att jag skall må bra. Inte alla andra. Gjort är gjort, jag har personer som är skyldiga mig pengar, men det tar jag sen för just nu fokuserar jag på annat.

Jag har en lång resa att gå, men det kommer gå med en dag i taget. Kommer rensa mitt liv på dom som bara förväntar sig saker men sen när det ej gäller dom mer vänder dom en ryggen. Dom är inte värda nånting, inte ens dom som jag kommer nära...

Jag är en shopoholic, eller vet faktiskt inte vad man ska ge för egendiagnos men...jag kommer jobba massa på att så in pengar istället för att ge ut dom. Kommer bli ett hårt arbete, men det kommer ge mig sååå mycket!

Så nu vet dom flesta den stora boven till mig, och det gör mig ingenting. Detta är en del av att jag skall må bra. Och mycket kommer handla om mig, en egotripp men det har jag aldrig haft i mitt liv.

Det är dags nu.

Och ni som tycker skyll dig själv eller liknande, fine då tycker jag ni kan ta era tankar och dra långt ifrån mig, för ni är inte värda ens 1 krona att lägga tid på.

Ah, detta kändes skönt att få ur sig. Riktigt skönt. Nu skall jag njuta av min kopp kaffe och blicka framåt denna dag och nästa vecka. Så tar jag 2018 med storm!

Då jag inte riktigt vet om detta är nåt för mig igen så får vi se hur länge jag orkar hålla igång denna blogg. Har skapat den mest för att kunna ha en tankebok, visst kanske lite för offentlig men behöver ha nåt och skriva av mig på, och dagbok har aldrig liksom varit jag. Inte den traditionella i alla fall.

Detta är ett sätt för mig att kunna gå vidare i livet och få ur mina tankar jag har, istället för att hålla dom inom mig och det blir kaos igen. Vad som har hänt vet dom flesta i min omgivning, men inte alla. Och jag skäms inte för att prata om det heller.

Och jag är inte en sämre människa för det, är nog snarare tvärtom att jag lär mig av mina misstag för att kunna bli en bättre Malin.

Jag måste vidare, och jag ser fram emot 2018 på ett sätt jag inte kunnat innan. Det känns som att det är nu som livet kommer vända för mig och mina nära. På alla plan. Ett steg i taget så kommer detta gå så bra!