Sista dagen på detta året. Och uppe alldeles för tidigt. Men det kommer man väl aldrig ifrån. Man hinner sitta och reflektera ganska mycket. Och samtidigt är det väldigt lätt att trycka ner sig själv med när alla tankar kommer. Ofta är det sånt som, gud vad jag är stor och ful, varför är det ingen som vill prata med mig, varför vill inte någon umgås med mig o.s.v Men jag inser att det är inte mig det är fel på, det är allt omkring. Det är samhället som sätter standarden på vad som är normal vikt t.ex och det är andra som inte tar tag i saker eller är rädda för att störa.

Jag kommer jobba hårt på att behandla andra som jag vill bli behandlad, men samtidigt kommer jag behandla folk på det sättet dom beter sig. Lovar man saker och sen inte håller det för att ta ett exempel, ja då åker man i soptunnan faktiskt. Energitjuvar har jag haft tillräckligt med i livet.

Så nu har jag spytt galla för detta inlägg, det är dags att sluta vara den med offerkoftan på. Vi människor är ju såna att det smittas av sig på hur man beter sig. Och då vet jag vad som behövs.

Laddar för att gå ut och gå strax, det är mörkt men jag måste få röra mig lite. Min kondition skall bli bättre, nu är man ju anfådd för minsta lilla. Och kroppen behöver få lite luft med. Det är mycket på en gång men det kommer gå detta, jag är helt övertygad. Och kunna visa mig själv främst vad man är kapabel till, ja det kommer göra mig till en stark och mer posetiv människa i livet.

Det här inlägget har inget sammanhang med nåt känner jag men ville ändå skriva av mig. Kanske kommer nåt mer vettigt senare under dagen.

I torsdags så tog jag modet till mig och gå och väga mig på viktväktarna igen. Inte varit där på ett bra tag. Och nu är det dags att följa det till punkt och pricka igen. Jag känner mig stor, och det är jag själv som har gjort detta mot mig. Och bara jag som kan ändra det. Mina jobb brallor kommer inte gå på, så det är liksom nåt jag måste komma i först. Och det är ju lite panik haha.

Men jag skall inte fuska, jag skall äta mig till det. Inte svälta mig.

Jag väger 92 kg nu, mitt första stora mål är 85. Mitt slutmål är 75. Nu jävlar skall det gå en gång för alla. Försökt länge men nu är det förändring big time 2018.

Ja, imorgon så är det nyårsafton. Och som alltid på denna tiden av året börjar jag reflektera över vad man gjort och vad som skall ändras. Jag har mina mål, och som alltid är det någon som skall vara negativ mot dom. Jag förstår tanken men ändå, det är inte direkt peppande att bli nertryckt av många. Men det är andras problem, jag slår faktiskt bort det.

Jag kommer klara mina löften detta året. Sen att det kanske inte blir inom den tidsramen som jag vill är en annan sak men jag har ändå 356 dar på mig.

Min blogg skulle ju handla om min resa mot mitt rätta jag, och det kommer det göra ännu. Men då även viktmässigt.

Bara bli mer aktiv.

Så mina löften/mål då:

1. Minska användandet av telefonen för strunt

2. Träna 3ggr i veckan

3. Gå ner ca 15-18kg innan sommaren.

4. Nå framgång inom min hobbyverksamhet.

5. Tänka på mig, och inte trycka ner mig själv för minsta lilla.

Och det är start nu, inte imorrn, nu.

//Malin

Ja, nu är det bara och vänta på att min situation skall fixa sig. Man har lite oro i kroppen ändå att det skall krpngla och ta tid med detta. Men det har ju gått igenom så..man e lite som barn är nu, när dom väntar på julafton...

Fått bra reapons på mitt inlägg när jag kom ut så att säga. Jag gjorde det som ett led i att gå vidare ilivet, inga hemligheter mer.

Dags att få ordning på skalken med, inte rusa in i saker igen för då blir det platt fall igen. Måste stärka mitt självförtroende och självkänsla. Tror jag inte på mig själv kommer det aldrig funka, och det är dags att ta plats och inte vara rädd för att säga vad jag tycker. Det gäller mot alla. Är en snäll tjej men även utnyttjad för det.

Jag ger mycket till andra för det ger mig en ro, men när man inte fpr tillbaka är det inte kul. Många säger vi måste ses, jag skall betala tillbaka, jag ringer. Men sen händer inget mer..det är tyvärr dom närmsta som gör det och jag känner att jag gjort fel, men så är det ju inte. Säger inte ifrån så får skylla mig lite själv. 

Sen är jag kass själv på att hålla saker, men blitt fruktansvärt glömsk efter all stress, inte riktigt jag..

Nä struktur i livet och ordning på mig själv är fokus nu!

Ok, då kör vi. I ett led av att komma vidare i livet så är det då dags att outa sig öppet om vad som har skett i mitt liv. Dom som känner mig vet att min mamma gíck bort för 3 år sen, ja det är faktiskt på onsdag som vi nåddes av beskedet att hon skulle dö inom en snar framtid. Inget kul minne att ha varje Lucia.

I alla fall mamma fick en dödlig cancer som tog henne ifrån oss alldeles för tidigt. Jag hann inte med mig själv under denna tiden, inte varit mamma själv så länge samtidigt som man skulle tackla detta. Jag glömde av mig själv tidigt, har alltid varit sån, och kommer jobba på att inte vara det så mycket. När mamma gick bort fokuserade jag på att alla andra skulle må bra, inte jag.

Jag dolde min sorg, min ilska och allt för mig själv. Och dom få gångerna jag visade att jag var ledsen, arg och inte jag, ja då valde många att vända mig ryggen istället och gör så än idag. Mycket energitjuvar men rensningen av dom kommer sen.

Försökte få hjälp av vården, men fick rådet att vänd dig till dina vänner, ha vilka jävla vänner??

Så istället dålde jag ännu mer att jag var nere, även för min man och min familj. Istället så tog jag lån, och skulle bara handla lite grejer, vad för nåt minns jag inte men jag började med lite smålån...sen blev det ett till och ett till och ett till, tills det blev att jag tog ett stort för att kunna samla dom. Men nä det gjorde jag inte, jag hade ju massa pengar så jag spenderade större delen istället på saker jag inte hade råd med. Visst jag jobbade och lyckades på många plan så jag kunde låna ut till andra. Men insåg inte själv att det inte går. Och då hade jag satt mig med ganska mycket lån, mer än många nånsin kommer ha...

Sen kom detta året, 2017. Jag vände och vred på varenda krona. Sökte lån titt som tätt. Men tillslut gick det inte mer. Efter semestern i år så började jag bli riktigt stressad över denna situation. Samtidigt försökte jag gå ner i vikt samt träna...inget av detta funkade. Ständigt ont i huvudet, sov jättedåligt, trött, irreterad för ingenting, ont i magen och varje räkning som kom gömde jag. Tillslut insåg jag att detta går inte..det går verkligen inte.

Så jag kom ut...under hela denna tiden som jag har levt som jag gjort, har jag dolt min stora hemlighet för min familj och min man. Jag tog mod till mig och berättade för alla. Min man blev självklart oerhört besviken och arg på sig själv som inte sett nåt. Min bror och pappa mest chockade.

Nu har jag levt ett tag med att företag jagar mig, vill ha sina pengar. Har löst det hela tiden, men nu är det på gränsen till att det går riktigt illa..kronofogden är och stampar kan man säga. MEN

Jag gjorde ett sista försök att få hjälp, och i veckan som var fick jag beskedet att det gick igenom, med lite hjälp.

Så jag kan börja andas och fokusera på mig, att jag skall må bra. Inte alla andra. Gjort är gjort, jag har personer som är skyldiga mig pengar, men det tar jag sen för just nu fokuserar jag på annat.

Jag har en lång resa att gå, men det kommer gå med en dag i taget. Kommer rensa mitt liv på dom som bara förväntar sig saker men sen när det ej gäller dom mer vänder dom en ryggen. Dom är inte värda nånting, inte ens dom som jag kommer nära...

Jag är en shopoholic, eller vet faktiskt inte vad man ska ge för egendiagnos men...jag kommer jobba massa på att så in pengar istället för att ge ut dom. Kommer bli ett hårt arbete, men det kommer ge mig sååå mycket!

Så nu vet dom flesta den stora boven till mig, och det gör mig ingenting. Detta är en del av att jag skall må bra. Och mycket kommer handla om mig, en egotripp men det har jag aldrig haft i mitt liv.

Det är dags nu.

Och ni som tycker skyll dig själv eller liknande, fine då tycker jag ni kan ta era tankar och dra långt ifrån mig, för ni är inte värda ens 1 krona att lägga tid på.

Ah, detta kändes skönt att få ur sig. Riktigt skönt. Nu skall jag njuta av min kopp kaffe och blicka framåt denna dag och nästa vecka. Så tar jag 2018 med storm!

Då jag inte riktigt vet om detta är nåt för mig igen så får vi se hur länge jag orkar hålla igång denna blogg. Har skapat den mest för att kunna ha en tankebok, visst kanske lite för offentlig men behöver ha nåt och skriva av mig på, och dagbok har aldrig liksom varit jag. Inte den traditionella i alla fall.

Detta är ett sätt för mig att kunna gå vidare i livet och få ur mina tankar jag har, istället för att hålla dom inom mig och det blir kaos igen. Vad som har hänt vet dom flesta i min omgivning, men inte alla. Och jag skäms inte för att prata om det heller.

Och jag är inte en sämre människa för det, är nog snarare tvärtom att jag lär mig av mina misstag för att kunna bli en bättre Malin.

Jag måste vidare, och jag ser fram emot 2018 på ett sätt jag inte kunnat innan. Det känns som att det är nu som livet kommer vända för mig och mina nära. På alla plan. Ett steg i taget så kommer detta gå så bra!